Du har ju haft ett minst sagt tufft liv bakom dig med droger, kriminalitet och fängelsevistelser.
Vad var det som fick dig att ta dig därifrån?
Jag förstod att det var nödvändigt att fatta ett definitivt beslut. Beslutet var att inte använda droger och det var orubbligt. Jag förstod också att även den längsta resa börjar med ett enda steg och att resan sedan fortsätter ett steg i taget. Mitt första steg var att aktivt välja bort mina gamla ideal. Jag tog kontroll över mig själv, till att börja med över mitt tänkespråk och mina attityder. Redan det hade märkbar betydelse för min utveckling. Det viktigaste för mig var inte att ta stora eller många steg varje dag. Det viktigaste var att ha rätt riktning på de steg jag tog och att jag rörde mig stabilt framåt.

Utan stöd av människor i min omgivning hade det emellertid inte gått. Min familj har varit ovärderlig, från den dagen jag bestämde mig. Lika viktigt som det är att anhöriga inte fastnar i ett medberoende till den aktive missbrukaren, är det att de anhöriga finns där för den nynyktre som på skakiga ben vill leva drogfri. Myndigheterna har också, tvärtemot den uppfattning som ofta sprids, haft avgörande positiv betydelse. På anstalt hade jag under många år gnällt och gjort mig själv till ett offer. När jag väl fattade mitt beslut öppnade – i dubbel mening – Kriminalvården så sakteliga dörrarna för mig. Ibland, när flocken är överens om att Kriminalvården är värdelös, kan jag gå in och kommentera i sociala media. Då kan jag skriva att Kriminalvården förvisso inte är perfekt, men faktiskt har räddat mitt liv. Helt värdelös kan den ju inte vara då. Men oftast orkar jag inte argumentera i frågan. Istället ställer jag upp i mediala sammanhang och visar med ett exempel att svensk kriminalvård kan fungera och att människor mot alla odds kan komma tillbaka. Mottagandet har varit fantastiskt bra och jag betonar detta för den som vill börja ett nytt liv – jag betonar att människor i allmänhet är beredda att ge nya chanser. Jag får alltid väldigt mycket respons från hela landet när jag varit med i en tidningsartikel eller på TV. Många anhöriga till missbrukare hör av sig, men även helt vanliga människor. Det välkomnar jag. Jag är tacksam över att ha fått möjlighet att ge tillbaka till det samhälle som räddade mig.

Vilka egenskaper och drivkrafter gjorde att just du lyckades?
En positiv grundsyn på livet har haft avgörande betydelse för att jag alls överlevde livet på gatan och för att jag kunde ta mig därifrån. Men det räcker inte att vara positiv. Jag läste i början av drogfriheten att positivt tänkande är att trampa vatten, medan konstruktivt tänkande är att simma mot land. Den meningen har haft stor betydelse för mig. En positiv grundsyn gör det enklare att leva ett tungt liv, men man bör naturligtvis sträva efter att förbättra livet. Det räcker inte att bara härda ut och försöka se ljust på tillvaron. Det grundläggande problemet måste identifieras och bearbetas. Under många år trodde jag att lösningen låg utanför mig själv. Jag tänkte ofta att det var samhällets fel att jag var i missbruk och i hemlöshet. Tänkte att om jag bara fick en lägenhet så blir allt bra. Eller en bra tjej. Eller kom över mycket pengar. Nuförtiden vet jag att jag under alla år, i jakt på lösningen, hela tiden bar omkring på den. Lösningen fanns inom mig själv, men i likhet med många andra sökte jag utåt, inte inåt. Insikten att problemen hade sin grund inom mig och att början till lösningen var ett eget inre arbete blev nyckeln till ett nytt liv. Det har naturligtvis inneburit stora utmaningar, men även de största utmaningar kan brytas ned i mindre beståndsdelar. Dessa kan sedan lösas en i taget. Det är förvånansvärt enkelt.

Alla människor har områden i sina liv som kan förbättras. Kanske sluta röka, börja träna eller avsluta en destruktiv relation. Många gånger kräver förändringen ett kortsiktigt tufft beslut. På kort sikt kan livet komma att bli värre. Men om man är ute efter en långsiktig vinst kan det kortsiktigt tuffa beslutet vara nödvändigt. Jag har varit beroende av en mängd substanser och haft en mängd destruktiva beteenden. Jag har rökt, spelat, druckit och knarkat. Jag har varit i destruktiva relationer och jag har haft umgängen som inte är bra för mig. Under många år vågade jag inte ta det kortsiktigt tuffa beslutet. Jag blev därför kvar onödigt länge. Det första negativa beteendet jag genom ett kortsiktigt tufft beslut gjorde mig av med var rökningen. Det är snart tio år sedan. Jag var alltså hemlös och i tungt narkotikamissbruk när jag slutade röka. Ändå lyckades det. Jag kunde sedan använda den framgången som motivation till att sluta knarka. Jag hade hittat nyckeln. I mitt nya liv, som nu pågått i snart nio år, har jag använt samma metod för att lägga till många nya och goda vanor – allt från vanan att äta frukost till att träna regelbundet, från att leva i det förflutna och framtiden till att leva i nuet. Visst är det så att vi själva skapar våra vanor. Men efter en tid skapar våra vanor, goda som dåliga, oss.

Bristande självkänsla är ett av de grundläggande personliga problemen hos missbrukare. Under lång tid upplevde jag att jag saknade värde utan att prestera och byggde min självbild på hur jag trodde att andra uppfattade mig. Att på det sättet utlämna sig åt andras omdömen bidrar till ytterligare minimering av sig själv. Idag kan det förvåna mig att jag vågade tro på den oerhört våghalsiga och osannolika idén om ett missbruksfritt liv, om studier på universitet, om familj, goda vänner, bostad och arbete. Ingen annan trodde på den. I det gamla livet skrattade andra missbrukare, langare och medfångar åt mina ambitioner. Det gjorde mig ledsen, men jag argumenterade inte för min sak utan fortsatte istället att målmedvetet läsa och utvecklas. Jag upplever att jag har utkämpat mitt eget krig, att jag har plöjt ny mark. Jag förstår att det har funnits och finns andra med liknande historik som mig som kämpat sig till ett nytt liv. Men jag har inte haft kontakt med någon som gått före. Det har varit jobbigt, men har samtidigt stärkt mig ytterligare. Att jag vågade tro på mig själv hela vägen upp från botten har haft avgörande betydelse för uppbyggandet av min självkänsla. Ibland kan jag med glimten i ögat tänka att det är synd att ingen skrattar åt mig längre. Det skulle vara så skönt att konstatera att jag inte bryr mig om det. Jag vet vem jag är. Det räcker.

På vilket sätt skiljer sig ditt förhållningssätt till livet i idag; i arbete såväl som fritid, om du jämför med dina kollegor och vänners?
Jag tror att förmågan att sätta allt i relation till hur det en gång var och insikten att de dagliga problemen är just de dagliga problemen ger mig ett ovärderligt perspektiv. Det händer att jag säger till en kollega att ett visst arbetsrelaterat problem tycks omöjligt att lösa och sedan konstaterar att det trots allt var ännu svårare att ta sig ur missbruket. Om det gick, ska nog detta också gå. I privatlivet har jag mycket stor användning av att kunna sätta problem i relation till det gamla livet. Jag har blivit sårad när relationer spruckit och frustrerad när något gått snett, men mitt i eländet kan jag tänka att jag åtminstone inte sitter i ett smutsigt soprum med en spruta i armen eller att jag slipper vara sjuk och ligga i en kall källare och försöka bli frisk. Då kommer tacksamheten, även i brant uppförsbacke.

Jag har lätt att nå fram till och förhålla mig till människor som idag är där jag var förr. Det gäller faktiskt i relation till de flesta som befinner sig i något slags socialt utanförskap. Även utan att jag berättar om min egen historia hittar vi snabbt rätt i kontakten. Efter en tid kan det bli uppenbart att jag själv varit missbrukare och hemlös och då vinner vi mycket på att ha eftersträvat ödmjukhet och inte gett intryck av att vilja visa mig bättre. Jag volontärarbetar varannan lördag och serverar då mat på Stadsmissionen i Malmö. Det betyder väldigt mycket för mig att få ha det bandet till mitt gamla liv. Jag märker också att människor där är glada att det finns klara exempel som kan visa det delvis dömande samhället att det också i den gruppen finns potential. Som visar att man aldrig ska ge upp. Varken den enskilde eller samhället.
Finns det lärdomar du inte skulle vilja vara utan från ditt tidigare liv? I så fall vilka?
När jag gick in i missbruket och kriminaliteten var jag blåögd. Jag litade på människors ord och blev många gånger lurad och sviken. Ändå fortsatte jag att ge alla minst en chans. Även efter att jag blivit lurad var jag ofta öppen för ytterligare en chans. Det kostade mig mycket, men ur ett vidare perspektiv var det viktigt att tänka gott om människor. Jag blev naturligtvis tuffare i missbruket. Jag fick med mig en god portion streetsmartness och det är en tillgång i mitt yrke. Alla människor får både en och två chanser och jag accepterar alltid uppriktiga ursäkter. Men jag kan också ha hårda nypor. Jag kommer aldrig mer acceptera att utnyttjas av andra och aldrig mer se på när andra orättfärdigt far illa.
Det jag framförallt fått möjlighet att göra är att börja om från noll – eller egentligen från minus. I mitt tidiga inre arbete kom jag fram till vilka egenskaper jag inte ville ha och vilka jag skulle odla. Jag kom fram till att ärlighet är den bas hela mitt liv ska stå på. Möjligheten att bygga upp mig själv från grunden är jag oerhört tacksam över. Det är för övrigt ett förbättringsarbete som jag nu förstår kommer pågå resten av livet. Min resa har också öppnat dörren till att på skolor, myndigheter och organisationer föreläsa om förändring i allmänhet och att bryta destruktiva beteenden i synnerhet. Det gör mig glad att min berättelse inspirerar, väcker hopp och kanske till och med kan förkorta eller förhindra någon annans lidande. Bara den saken gör livet värt att leva!