Lars, vad är gott ledarskap för dig?
Jag brukar kalla mig för pragmatisk fundamentalist. Det är resultatet som räknas, att veta vad man vill men samtidigt vara beredd att kompromissa för att få det stöd som krävs för verklig förändring. Det gäller att hitta balansen mellan att lyssna och leda. Det är farligt med ledare som inte lyssnar. Och det är livsfarligt med ledare som bara lyssnar, som är omgivningens och omständigheternas fånge.

Kan du dela med dig av någon viktig lärdom från din tid som ledare, som på ett avgörande sätt påverkat din ledarstil?
”Den dagen du inte känner nervositet, det är då som du ska vara riktigt orolig. Då har du sannolikt förlorat respekten för dem du företräder”. Ungefär så uttryckte sig Odd Engström, som då var en erfaren minister mm, när jag som ung riksdagsledamot klagade på att jag kände ett pirr i magen varje gång jag gick upp i riksdagens talarstol.
Det gjorde mig lite lugnare nästa gång jag stegade fram till talarstolen och framför allt; det påminde mig om vad politiskt ledarskap handlar om, respekt för dem jag representerar. Jo, jag känner fortfarande ett pirr i magen när jag pratar inför andra. Men jag har lärt mig att dölja det för det mesta, men är glad för att det finns kvar.

I ”Under skinnet”-podden pratar ni om Högmod. Motpolen till detta är Ödmjukhet. Hur ser du på ödmjukhet?
Det är positivt så länge ödmjukheten inte övergår till undfallenhet. Och gränsen kan ibland vara hårfin. För mig handlar det framför allt om en insikt att ledarskapet inte är en titel eller en position och att det därmed inte är självklart. Det måste förtjänas. Det finns inget sorgligare än formella ledare utan ledarskap. Politiska ledare som aldrig överväger att avgå ska man akta sig noga för. Men jag hoppas förstås att de flesta snabbt kommer fram till att de har tillräckligt stöd för att fortsätta och ser en möjlighet att göra skillnad.